aanderssons

Så skrattandes, ostoppbart glad och lycklig och så plötsligt, från ingenstans, är jag panikslagen. Som regnskurarna som plötsligt sköljer över ett sommarsverige eller som att vakna upp helt svettig och yr ur en vacker dröm, så skarpt och oväntat slår sanningen till mig. Örfilar mig brutalt med fakta jag inte vill höra, inte ens tänka på. Han kanske inte älskar dig. Du tillhör inte han. Han kanske har någon annan. Och jag försöker argumentera emot. Han älskar mig visst! Jag är hans! Han tänker på mig, jag kan känna det! Tvivlet äter upp mig och i de där starka ögonblicken, då man riktigt kan känna hur livet sitt pulserar i ådrorna, känns det som att du är en del av mig jag inte klarar av att förlora. Och jag saknar dina armar omkring mig så mycket att jag lägger mig ner i fosterställning och håller om mig själv. Håller andan ett tag och börjar sedan sakta andas, in och ut, och lugnar ner mig. Reser mig upp och tittar in i spegeln och ser en tjej som borde vara starkare än såhär. Jag skäms.